Visste inte om vi borde skriva om detta. Om det passade att lägga upp på bloggen. Men vi har tagit beslutet att berätta. Dels för att folk bör veta hur farligt det kan vara, dels för att han inte ska bli bortglömd. Idag såg vi en kille dö.
Många kallar Perhentians för paradiset. För hos blev det som att komma till helvetet. Vi kom hit i slutet av den sista monsunen. Med andra ord ösregnade det, var stora vågor och blåste rejält när vi tog båten över från fastlandet i morse. Det gick bra, vi hade flytvästar på oss och blev inte sjösjuka som en del andra. Vi valde att bo på Perhentians Kecil, som betyder liten ö. Tog oss igenom djungeln i regnet med all packning från Coral bay till Long beach. Kändes som vi var med i Robinson. Eftersom det ösregnade tog vi det första sämsta rummet på Panorma resort som vi hört ska vara bra. Det var mögligt och luktade illa. Jag gick ner till vattnet för att komma ifrån och bada. Kom inte så långt, kände redan i knädjupt vatten att det var för strömt. Vågorna var stora och mörka. Jag vände.
Samtidigt sparng en grupp från vattnet bärandes på en kille. Trodde det var ett skämt, men killen skrek inte, gjorde inte motstånd, skrattade och sprattlade inte. Jag sprang dit och kom fram när de lagt ner honom på sanden och fick då se hans ansikte. Det var en ung asiatisk kille. Han hade grönaktig spya runt munnen och var helt blek. Då förstod jag att det var allvar. Backade och visste inte vad jag skulle göra. Kände att jag störde, det var så många som stod runt kroppen nu. Ropade 'has someone called an ambulance!?'. Fick inget svar, kanske för att det inte precis går att ringa en ambulans på en liten ö utan vägar. Det finns ingen. Men det fanns utbildad räddningspersonal.
Jag sprang för att hämta Fredrik och hans mobiltelefon. När vi kom tillbaka var det ännu fler som samlats och alla ögon var på killen och dykinstruktörerna som snabbt kommit och gjorde hjärt- och lungräddning. De turades om. Använde syrgas. Vi satte oss en bit bort, ville inte att för många skulle störa så de kunde rädda honom. Men vi ville ju se. Vi ville se att han hostade till och satte sig och sa 'oh shit, I nearly died then...' Men inget hände förutom att han tömde lungorna ett par gånger. Hans stora mage och fötter guppade upp och ner i takt med att dykinstruktrerna pumpade hans hjärta. Vi vet inte hur länge vi satt där. Tror tiden stannade för alla. Han vaknade aldrig. Tillslut la någon ett skynke över honom och folk började lämna stranden. Många grät.
Vi måste behålla repekten för havet och dess kraft. Hamnar man i en utåtgåendeström får man inte gripas av panik, det är viktigt att man håller sig lugn och samlar kraft. Simma inte mot strömmen utan 90 grader från den tills det blir lättare. Fråga alltid någon hur strömmarna går innan för at undvika att hamna i en jobbig situation./Efter olyckan har vi hört att killen som kom från Kuala Lumpur troligtvis inte kunde simma och att det var försent redan när de började försöka återuppliva honom. Vilka hjältar som ändå försökte så länge. Men det är klart, det finns alltid en chans och valet att ge upp finns inte. /C